Höst
Jag lyssnar på Willard Grant Conspiracys mästerverk “Regard The End”, den kanske höstigaste skiva som någonsin gjorts, och tänker på Stagger Lee och vår första demoinspelning. Faktum är att Stag bildades ganska exakt samtidigt som “Regard The End” kom ut, i Juni 2003, fast skivan nådde mina öron först hösten samma år. Mandolinen på “Beyond The Shore” är en stark orsak till att jag plockade upp det instrumentet överhuvudtaget (introt var det första jag spelade när jag hade köpt min första, usla, mandolin) och de mörka texterna, djupt rotade i den amerikanska folkloren och de vilda folksångerna från Appalacherna, skapade en fascination hos mig som nog aldrig kommer att försvinna.
Det här var en skiva vi pratade om och levde med, något att aspirera till, något som fick oss att vilja bli bättre. Samtidigt som den snurrade i cd-spelaren och i huvudet spikade vi ihop våra första låtar och även om gitarrocken på demo nummer 1 är långt ifrån WGC, fanns hela tiden “Regard The End” där som en påminnelse om vad man kan göra inom ramarna för country. Kort sagt betraktar jag personligen “Regard The End” som lite av ett soundtrack till vår första tid som Stagger Lee.
Utanför fönstret är det höst nå jävulskt och “Regard The End” snurrar igen. Gamla Stagger Lee-låtar plockas isär, används på nytt, blir till något större. Man måste förvalta sin egen historia. Bebisarna växer, treåringen vill höra “Hjulen på bussen” när pappa tar fram gitarren. Allt förändras, men det sker till samma toner, samma soundtrack: “It´s time to go, beyond the shore…”
Andreas
