The Grand 95

I begynnelsen, när vi började spela under namnet Stagger Lee, var det jag (Olof), Ante, Tommy, Michael och Petter. Jag och Ante spelade gitarr, Tommy trummor, Michael bas och Petter klaviatur samt, så småningom, dragspel. En del har uppenbarligen hänt. Det The Grand 95 som finns idag är inte ens identiskt med det The Grand 95 som spelar på vår på det stora hela ganska färska skiva. Två stora omvälvningar ligger bakom.

Den första kom 2006. Michael valde kärleken och Sundsvall, och hoppade av bandet av rent geografiska skäl. (Vid ett senare tillfälle skulle bandets fem medlemmar vara utspridda på Skellefteå, Umeå, Storuman och Gällivare, så i efterhand kan det verka märkligt att Sundsvall kändes så långt bort. Men så var det då, och så fick det bli.).

Mild panik utbröt.

Vi har alltid varit minst lika mycket av ett socialt projekt som ett musikaliskt, och det kändes inte så lite hisnande både att mista Michael och att hitta en ny basist. Men det löste sig genom att Michael, som den hedersman han är, hittade sin egen efterträdare i sin gamla arbetskamrat Jimmy Larsson. Ett testrep fungerade otroligt bra både vid instrumenten och vid perkolatorn, och orkestern kunde fortsätta sin stilla lunk.

Några år gick. Med den nya sättningen gjorde vi en EP, en officiell live-bootleg, och till sist också en fullängdare. När arbetet med vårt album äntligen började se ut att vara färdigt (det trodde vi bara) bytte vi i samma veva namn. Ungefär då skickade Petter ut ett sms till alla i bandet. Det löd, kort och gott: ”Läs mitt inlägg på forumet”. Hans inlägg på forumet gick ut på att han under en längre tid känt sitt engagemang sina, och nu när vi skulle byta namn och släppa skiva var det ett naturligt tillfälle att kliva av.

Ånyo: Mild panik.

Många band som mist sin pianist/organist hade kanske tänkt att ”nu måste vi hitta nån som kan spela piano och orgel”. Vi? Vi satte oss ner i replokalen och började diskutera. Tre minuter senare ringde jag upp Michael, nu bosatt i Umeå, och sa att vi ville att han skulle komma tillbaka, den här gången för att spela gitarr. Han sa ja. Sedan fick vi lösa vem som skulle göra vad, och det gjorde vi. Petter var och är saknad, men det var också en sorts ”cirkeln-är-sluten”-känsla när Michael pluggade in sin elgitarr i replokalen, sida vid sida med den ersättare som han själv rekryterat.

Men det var först lite senare. Innan dess gjorde vi en sista spelning med Petter. Det var en rätt oansenlig akustisk spelning på en firmafest i Skellefteå. Efteråt satte jag, Petter och Ante oss i Antes bil och åkte till Umeå (jag och Petter bor i Umeå, Ante skulle dit och jobba dagen därpå). När vi kom fram köpte vi lite folköl, satte vi oss ner i min soffa och pratade om stora, viktiga ting till sena natten. Vi spelade och sjöng lite, också. Sedan ställde sig Petter upp, och vandrade ut i natten.

Om han en dag återvänder blir vi en sextett.

Två frågor kommer upp oftare än andra när folk pratar med en om bandet. Den ena frågan rör hur det kommer sig att vi bytte namn, den andra handlar om varför Petter inte är med i bandet längre. Jag tänkte att det kunde vara på sin plats att reda ut det där. Eftersom jag aldrig till fullo anammat devisen ”skriv kort, bli läst” tar vi det i två delar. Först: Namnbytet.

Vi har existerat som band sedan 2004, då vi upphörde att vara Johan Norströms kompband Turister i tillvaron och började stå på egna ben. Samtidigt började vi sjunga på engelska och tog oss namnet Stagger Lee, efter den folksång (faktiskt världens mest inspelade låt, enligt internet) så vi då var mest bekanta med genom Nick Caves tolkning. Fem år senare började vi vara klara med vårt debutalbum, och på allvar intresserade av att veta om vi var ensamma om bandnamnet. Det var vi verkligen inte. Minst en amerikansk singer-songwriter och ett brittiskt band kallade sig för samma sak. I vår värld är inte stämningar det stora problemet – se där en av fördelarna med att vara en marginell popkulturell företeelse – men i internetålderns tidevarv kan man inte blunda för risken för att blandas ihop med andra. Att den amerikanske snubben redan fanns på Spotify avgjorde saken. Vi fick skrota vårt namn och den identitet som dit hörde, och gå tillbaka till ritbordet.

När det kommer till bandrelaterade spörsmål – reptider, spelningar och annat administrativt – kommunicerar vi huvudsakligen med varandra via ett privat internetforum. En av diskussionstrådarna där heter ”Nytt bandnamn”. Den är tolv sidor lång, och en stilstudie i oenighet och bisarra förslag. (En vacker dag, när vi tagit över världen, kanske den publiceras i sin helhet som bonusmaterial i någon uttömmande hybris-box). Där kan man läsa hur vi resonerar när vi förkastar förslag som The Blood, Feet of Clay, The Great Northern String Band samt, i snabb och satirisk replik på det sistnämnda, The Great Northern With Soil On Our Face N’ Hands And One Guy With A Beard Travelin’ Down The Lost 95 Stringband Revisited Featuring The Drunken Fiddler. Man kan läsa hur vi bestämmer oss för The Jim Casy Congregation och hinner gå så långt som till att göra en logga innan också det förslaget skrotas. Ordet krånglo figurerar i diskussionen. Sedan, när debattklimatet surnat och uppgivenheten alltmer tagit över, kommer det som en ljusbåk från skyn: The Grand 95, efter riksväg 95 som på sin sträckning från Skellefteå till Merkenisvuopmekietje vid norska gränsen också passerar Boliden, där merparten av oss i bandet är uppväxta. Det är det första namnförslaget som inte möts av skuggan av en protest, och det antas snabbt och enhälligt. Och det sker den 5:e februari 2010, om någon nu är det minsta intresserad av att veta.