The Grand 95

Jag lyssnar på Willard Grant Conspiracys mästerverk “Regard The End”, den kanske höstigaste skiva som någonsin gjorts, och tänker på Stagger Lee och vår första demoinspelning. Faktum är att Stag bildades ganska exakt samtidigt som “Regard The End” kom ut, i Juni 2003, fast skivan nådde mina öron först hösten samma år. Mandolinen på “Beyond The Shore” är en stark orsak till att jag plockade upp det instrumentet överhuvudtaget (introt var det första jag spelade när jag hade köpt min första, usla, mandolin) och de mörka texterna, djupt rotade i den amerikanska folkloren och de vilda folksångerna från Appalacherna, skapade en fascination hos mig som nog aldrig kommer att försvinna.

Det här var en skiva vi pratade om och levde med, något att aspirera till, något som fick oss att vilja bli bättre. Samtidigt som den snurrade i cd-spelaren och i huvudet spikade vi ihop våra första låtar och även om gitarrocken på demo nummer 1 är långt ifrån WGC, fanns hela tiden “Regard The End” där som en påminnelse om vad man kan göra inom ramarna för country. Kort sagt betraktar jag personligen “Regard The End” som lite av ett soundtrack till vår första tid som Stagger Lee.

Utanför fönstret är det höst nå jävulskt och “Regard The End” snurrar igen. Gamla Stagger Lee-låtar plockas isär, används på nytt, blir till något större. Man måste förvalta sin egen historia. Bebisarna växer, treåringen vill höra “Hjulen på bussen” när pappa tar fram gitarren. Allt förändras, men det sker till samma toner, samma soundtrack: “It´s time to go, beyond the shore…”

Andreas

Vi finner oss i speciella tider. Stora tider. Fantastiska tider, rentav. Jag fick en dotter 14 juni och vår ärade gitarrist Michael väntar sig en sådan, alternativt den andra varianten, i slutet av juli. När jag var (vad som känns som) mycket, mycket yngre, trodde jag inte att band kunde existera i samklang med familjelivet. Men här är vi nu, jag med två barn och Michael snart med ett. Och jag kan av egen erfarenhet säga att det går, trots att tidstrollandet har blivit ett lika stort jobb som själva musicerandet. Faktum är att jag börjar tro att The Grand 95 alltid klarar sig. I dessa nya tider av stora förändringar, är det tydligare än någonsin att vi är en konstant i våra egna liv. Så ser jag på det i alla fall.

Meanwhile, i musikvärlden, skriver vi låtar och gör förproduktioner för vad som förhoppningsvis (någon gång) skall bli vårt andra album. Det både låter och känns annorlunda, men på det där bästa sättet. Så där som det kändes när vi började, då vi fortfarande inte riktigt visste vad vi höll på med. Processen är dock öppnare nu och för första gången har vi inte bara låtar skrivna av mig att jobba med. Följaktligen är greppet bredare, omfånget större. Allt till det bättre.

Sommaren 2011 spenderas alltså med bebisar, kärlekar och nya låtar. Till hösten skall vi ut och spela för dig igen.

Eder sångare, Andreas Eriksson

Tyvärr tvingas vi av personliga skäl att ställa in vår spelning på Kafé Station i Umeå på lördag.  Vi beklagar, och hoppas på ert förstående.

Jodå, till slut har vi hittat dit också! Premiärklippet blev från förra veckans gig på Scharinska i Umeå och man hittar det här.

Vår skiva är nu till sist släppt i alla upptänkliga format och kanaler, i och med att cd-versionen började säljas hos internethandlarna i fredags. Detta ska förstås firas med en releasefest: På fredag spelar vi på Coasters i Skellefteå, och bjuder på mycket från skivan samt någon ny och nygammal godbit. Väl mött, men kom i tid – vi kliver upp på scenen redan vid 21.30!

Det har alltid varit en dröm för mig, långt innan jag var insatt i hur det fungerade och ännu längre innan jag insåg att det går bara man vill tillräckligt mycket. Världen var en annan plats då; jag var övertygad om att man var tvungen att heta Iron Maiden eller åtminstone Skumdum för att få göra det. Till viss del var det också sant. Men nu har jag och mina bästa vänner gjort det tillsammans: släppt en skiva.

Det är förstås sant att den släpptes redan i somras, men alla som är födda under åttiotalets första halva (och tidigare) vet att en skiva inte finns förrän den går att ta på. Och nu går det, tro mig. Så nu kan jag med en närmast barnslig stolthet lägga in The Grand 95 mellan “Fear Of The Dark” och “Lisa” (för visst hette EP:n så?) och bocka av en livslång dröm från min lista.

Jeff Tweedy, ena låtskrivarhalvan av alt-country-pionjärerna Uncle Tupeo samt frontfigur i Wilco, har sagt att han i unga år upptäckte att det i den amerikanska folkmusiken fanns något mycket farligare än det Misfits kunde åstadkomma. Han har rätt (det har han nästan alltid). Ingen punkdänga, inget metalepos, kan producera så kraftfull musik som den amerikanska landsbygden gjorde långt innan någon hade hört talas om rock n´roll.

Den så kallade “old-time” musiken, vilken som genrebenämning bara sträcker sig så långt tillbaka som 1923 men har anor hundratals år tillbaka i tiden, är folkmusik i ordets rätta bemärkelse: musik av vanligt folk, om vanligt folk, för vanligt folk. Det är en inblick i en tid som är borta, ändå bär musiken på något tidlöst och evigt. En inneboende andlighet, om man så vill. Men den är också grym och oförlåtande, vilket manifesteras bäst i det oräkneliga antal så kallade murder ballads som fortfarande omtolkas och framförs runt om i världen. “Pretty Polly” är en av de mer välkända låtarna och handlar om en man som lurar med sig en ung kvinna “for some pleasure to see” och sedan mördar henne. “Oh Willie, oh Willie, I`m afraid of your ways”, klagar hon och frågar helt sonika om Willie har tänkt slå ihjäl henne. Willie replikerar: “Pretty Polly, Pretty Polly, your guess is about right. I dug on you grave the best part of last night.” Willie drar fram kniven, blodet sprutar och Polly begravs. Ofta slutar låten med att Willie hängs. Ibland ångrar han sig, ibland inte.

Så våldet finns där, djupt rotat i den amerikanska historien. Så gör även tron, främst på Gud och familjen. Sådana berättelser kan vara ännu mer skrämmande. Samtidigt förstår man och man lär sig vad den här musiken vill säga och vad som går att ta med sig från den och inte: håll er hemma, se till ert arbete, be en bön om att det kommer bättre tider, kom ihåg att livet är kort och att du lika gärna kan sluta ihjälknivad på ett berg. Ta hand om dem du behöver och dem som behöver dig och glöm aldrig bort din historia.

Det är vackra och grymma sanningar om hur det egentligen är, inte om hur vi önskar att det var. The Grand 95 kommer att fortsätta bryta i den här musiken för att göra något eget, något beständigt. Får se hur det går.

“Go tell that ballroom lady, all dressed in a wirly pride – that this black train is coming, prepare to take a ride”

Säg till när Slipknot levererar en sådan käftsmäll.

Vi har nu en fin presentationsbild för bandet!

Klicka för fullversion.

När Alan Jackson (osedvanligt bredhattad patriot från staterna, ansvarig för 9/11-hymnen “Where were you when the world stopped turning” och den faktiskt ganska coola “Chatahooche”) turnerade i Sverige förra året kommenterade en skarpsynt kritiker runt det faktum att det vilar något obehagligt över en viss del av den svenska country-publikens hjärtliga mottagande av höger-skalden. Något som smakar lite illa. Det är sant som recensenten skrev, att många entusiaster alltför snabbt inte bara köper hattarna, jeansen och skivorna, utan också de värderingar som ofta följer med den kommersiella countryn från Nashville.

Vi måste förstå att när Alan jackson, eller vem som helst av storsäljarna, kommer på besök tar de med sig sin kultur, en kultur som skiljer sig markant från vår. Ett republikanskt drömlandskap målas inte sällan upp i texterna, där mammas äppelpaj svalnar på fönsterbrädet medan far och son “plays catch” på bakgården till huset som farfar byggde med sina bara händer. Detta U.SA har aldrig riktigt funnits och kommer heller aldrig att riktigt finnas. Ändå slår det an en ton, inte bara hos den konservativa högern i staterna, utan också hos publiken på Furuviks Countryfestival, på Cruising-mässorna runt om i landet och på forum tillägnade amerikansk folkmusik och country.

Jag är den första att bekänna min passion för amerikansk kultur, uppfödd på den som jag är. En passion som i förlängningen har lett mig till att bli historielärare, till att lära mig att skriva egen musik och till ett band som heter The Grand 95. Men lika litet som jag känner igen mig i metal-kulturens machoideal, vars musik också har format mig, känner jag igen mig i flaggviftandet, de stereotypa könsrollerna och den (inter)nationella stoltheten.

The Grand 95 är ett svenskt band som spelar amerikansk musik, det är vi mycket medvetna om. Just därför är det viktigt, särskilt för mig textförfattare, att vi distanserar oss från en kultur som inte är vår samtidigt som vi fortsätter att vara medvetna om hur mycket den påverkar oss.

Man kan inte klä ut sig till country – då ser man förbannat löjlig ut.

Så var det då dags, äntligen, att annonsera The Grand 95, tidigare Stagger Lee. Det jobbas för fullt med slutmixningen av vårt debutalbum och under våren kommer vi att dra igång på allvar med spelningar.

Vi jobbar också på att inom kort utöka hemsidan med bland annat en unik och interaktiv inblick i vägen vi vandrat för att komma hit, till födelsen av The Grand 95.

Stay tuned, som man brukar säga!