Det här var en skiva vi pratade om och levde med, något att aspirera till, något som fick oss att vilja bli bättre. Samtidigt som den snurrade i cd-spelaren och i huvudet spikade vi ihop våra första låtar och även om gitarrocken på demo nummer 1 är långt ifrån WGC, fanns hela tiden “Regard The End” där som en påminnelse om vad man kan göra inom ramarna för country. Kort sagt betraktar jag personligen “Regard The End” som lite av ett soundtrack till vår första tid som Stagger Lee.

Utanför fönstret är det höst nå jävulskt och “Regard The End” snurrar igen. Gamla Stagger Lee-låtar plockas isär, används på nytt, blir till något större. Man måste förvalta sin egen historia. Bebisarna växer, treåringen vill höra “Hjulen på bussen” när pappa tar fram gitarren. Allt förändras, men det sker till samma toner, samma soundtrack: “It´s time to go, beyond the shore…”

Andreas

Meanwhile, i musikvärlden, skriver vi låtar och gör förproduktioner för vad som förhoppningsvis (någon gång) skall bli vårt andra album. Det både låter och känns annorlunda, men på det där bästa sättet. Så där som det kändes när vi började, då vi fortfarande inte riktigt visste vad vi höll på med. Processen är dock öppnare nu och för första gången har vi inte bara låtar skrivna av mig att jobba med. Följaktligen är greppet bredare, omfånget större. Allt till det bättre.

Sommaren 2011 spenderas alltså med bebisar, kärlekar och nya låtar. Till hösten skall vi ut och spela för dig igen.

Eder sångare, Andreas Eriksson

Den första kom 2006. Michael valde kärleken och Sundsvall, och hoppade av bandet av rent geografiska skäl. (Vid ett senare tillfälle skulle bandets fem medlemmar vara utspridda på Skellefteå, Umeå, Storuman och Gällivare, så i efterhand kan det verka märkligt att Sundsvall kändes så långt bort. Men så var det då, och så fick det bli.).

Mild panik utbröt.

Vi har alltid varit minst lika mycket av ett socialt projekt som ett musikaliskt, och det kändes inte så lite hisnande både att mista Michael och att hitta en ny basist. Men det löste sig genom att Michael, som den hedersman han är, hittade sin egen efterträdare i sin gamla arbetskamrat Jimmy Larsson. Ett testrep fungerade otroligt bra både vid instrumenten och vid perkolatorn, och orkestern kunde fortsätta sin stilla lunk.

Några år gick. Med den nya sättningen gjorde vi en EP, en officiell live-bootleg, och till sist också en fullängdare. När arbetet med vårt album äntligen började se ut att vara färdigt (det trodde vi bara) bytte vi i samma veva namn. Ungefär då skickade Petter ut ett sms till alla i bandet. Det löd, kort och gott: ”Läs mitt inlägg på forumet”. Hans inlägg på forumet gick ut på att han under en längre tid känt sitt engagemang sina, och nu när vi skulle byta namn och släppa skiva var det ett naturligt tillfälle att kliva av.

Ånyo: Mild panik.

Många band som mist sin pianist/organist hade kanske tänkt att ”nu måste vi hitta nån som kan spela piano och orgel”. Vi? Vi satte oss ner i replokalen och började diskutera. Tre minuter senare ringde jag upp Michael, nu bosatt i Umeå, och sa att vi ville att han skulle komma tillbaka, den här gången för att spela gitarr. Han sa ja. Sedan fick vi lösa vem som skulle göra vad, och det gjorde vi. Petter var och är saknad, men det var också en sorts ”cirkeln-är-sluten”-känsla när Michael pluggade in sin elgitarr i replokalen, sida vid sida med den ersättare som han själv rekryterat.

Men det var först lite senare. Innan dess gjorde vi en sista spelning med Petter. Det var en rätt oansenlig akustisk spelning på en firmafest i Skellefteå. Efteråt satte jag, Petter och Ante oss i Antes bil och åkte till Umeå (jag och Petter bor i Umeå, Ante skulle dit och jobba dagen därpå). När vi kom fram köpte vi lite folköl, satte vi oss ner i min soffa och pratade om stora, viktiga ting till sena natten. Vi spelade och sjöng lite, också. Sedan ställde sig Petter upp, och vandrade ut i natten.

Om han en dag återvänder blir vi en sextett.