The Grand 95

Två frågor kommer upp oftare än andra när folk pratar med en om bandet. Den ena frågan rör hur det kommer sig att vi bytte namn, den andra handlar om varför Petter inte är med i bandet längre. Jag tänkte att det kunde vara på sin plats att reda ut det där. Eftersom jag aldrig till fullo anammat devisen ”skriv kort, bli läst” tar vi det i två delar. Först: Namnbytet.

Vi har existerat som band sedan 2004, då vi upphörde att vara Johan Norströms kompband Turister i tillvaron och började stå på egna ben. Samtidigt började vi sjunga på engelska och tog oss namnet Stagger Lee, efter den folksång (faktiskt världens mest inspelade låt, enligt internet) så vi då var mest bekanta med genom Nick Caves tolkning. Fem år senare började vi vara klara med vårt debutalbum, och på allvar intresserade av att veta om vi var ensamma om bandnamnet. Det var vi verkligen inte. Minst en amerikansk singer-songwriter och ett brittiskt band kallade sig för samma sak. I vår värld är inte stämningar det stora problemet – se där en av fördelarna med att vara en marginell popkulturell företeelse – men i internetålderns tidevarv kan man inte blunda för risken för att blandas ihop med andra. Att den amerikanske snubben redan fanns på Spotify avgjorde saken. Vi fick skrota vårt namn och den identitet som dit hörde, och gå tillbaka till ritbordet.

När det kommer till bandrelaterade spörsmål – reptider, spelningar och annat administrativt – kommunicerar vi huvudsakligen med varandra via ett privat internetforum. En av diskussionstrådarna där heter ”Nytt bandnamn”. Den är tolv sidor lång, och en stilstudie i oenighet och bisarra förslag. (En vacker dag, när vi tagit över världen, kanske den publiceras i sin helhet som bonusmaterial i någon uttömmande hybris-box). Där kan man läsa hur vi resonerar när vi förkastar förslag som The Blood, Feet of Clay, The Great Northern String Band samt, i snabb och satirisk replik på det sistnämnda, The Great Northern With Soil On Our Face N’ Hands And One Guy With A Beard Travelin’ Down The Lost 95 Stringband Revisited Featuring The Drunken Fiddler. Man kan läsa hur vi bestämmer oss för The Jim Casy Congregation och hinner gå så långt som till att göra en logga innan också det förslaget skrotas. Ordet krånglo figurerar i diskussionen. Sedan, när debattklimatet surnat och uppgivenheten alltmer tagit över, kommer det som en ljusbåk från skyn: The Grand 95, efter riksväg 95 som på sin sträckning från Skellefteå till Merkenisvuopmekietje vid norska gränsen också passerar Boliden, där merparten av oss i bandet är uppväxta. Det är det första namnförslaget som inte möts av skuggan av en protest, och det antas snabbt och enhälligt. Och det sker den 5:e februari 2010, om någon nu är det minsta intresserad av att veta.

Det har alltid varit en dröm för mig, långt innan jag var insatt i hur det fungerade och ännu längre innan jag insåg att det går bara man vill tillräckligt mycket. Världen var en annan plats då; jag var övertygad om att man var tvungen att heta Iron Maiden eller åtminstone Skumdum för att få göra det. Till viss del var det också sant. Men nu har jag och mina bästa vänner gjort det tillsammans: släppt en skiva.

Det är förstås sant att den släpptes redan i somras, men alla som är födda under åttiotalets första halva (och tidigare) vet att en skiva inte finns förrän den går att ta på. Och nu går det, tro mig. Så nu kan jag med en närmast barnslig stolthet lägga in The Grand 95 mellan “Fear Of The Dark” och “Lisa” (för visst hette EP:n så?) och bocka av en livslång dröm från min lista.

Onsdag 15/12 klockan 08.30 förgyller The Grand 95 din morgon genom att medverka i morgonprogrammet Espresso på P4. Det blir lite live, det blir lite snack, det blir mycket trevligt.

Tune in, kamrater!

The Grand 95 packar sina bilar fulla med trumset och förstärkare och styr kosan söderut för vår första elektriska spelning i Umeå på mycket, mycket länge. Onsdagen den 8 september spelar vi på Klubb Lennart på Scharinska villan. Portarna öppnar klockan 21.00 och vi går på scen redan 21.30, så kom i tid!

The Grand 95 avslutar sommaren med en spelning på Nocks lördag den 14 augusti och vi vill förstås att just du kommer! Vi har plågat scenen på sagda inrättning många gånger i andra inkarnationer, men detta blir premiär för nittifemman. Vi kommer i huvudsak att spela material från vår nya skiva, men vi kommer även att krysta fram en och annan överraskning (läs cover).

Notera att Nocks öppnar 21.00 men att vi går på scen först 22.30, möjligtvis senare.

För er som kanske inte har möjlighet att komma på kvällen, eller vill se två sidor av oss på samma dag, kommer vi även att göra ett helt akustiskt framträdande utanför Café Lilla Mari under dagen, troligtvis runt tolvsnåret.

Väl mött!

Skivan har nu börjat ploppa upp för försäljning genom flera digitala kanaler! I slutet av Juli alternativt början på Augusti kommer den också till just ditt Spotify, men tills dess kan man köpa och ladda ner den på följande ställen:

Priser i SEK:

• CDON.com
• iTunes Store
• jamba.se
• 7digital.com

Internationella sidor och tjänster:

• amazon.com
• play.com
• tunetribe.com
• LimeWire Store
• emusic.com

Streaming:

• DEEZER (lite som Spotify fast webbaserat)
• Spotify (kommer snart, som sagt)

Mycket nöje!

The Grand 95 kommer att göra ett episkt fyratimmars gig på Bolimarknan fredag 18/6. Detta är förmodligen enda möjligheten att se både den akustiska och den elektriska sidan av oss. Dessutom blir det sjukt många covers, alla valda med den omsorg just du förtjänar.

Drick in sommaren med The Grand 95! Väl mött.

Jeff Tweedy, ena låtskrivarhalvan av alt-country-pionjärerna Uncle Tupeo samt frontfigur i Wilco, har sagt att han i unga år upptäckte att det i den amerikanska folkmusiken fanns något mycket farligare än det Misfits kunde åstadkomma. Han har rätt (det har han nästan alltid). Ingen punkdänga, inget metalepos, kan producera så kraftfull musik som den amerikanska landsbygden gjorde långt innan någon hade hört talas om rock n´roll.

Den så kallade “old-time” musiken, vilken som genrebenämning bara sträcker sig så långt tillbaka som 1923 men har anor hundratals år tillbaka i tiden, är folkmusik i ordets rätta bemärkelse: musik av vanligt folk, om vanligt folk, för vanligt folk. Det är en inblick i en tid som är borta, ändå bär musiken på något tidlöst och evigt. En inneboende andlighet, om man så vill. Men den är också grym och oförlåtande, vilket manifesteras bäst i det oräkneliga antal så kallade murder ballads som fortfarande omtolkas och framförs runt om i världen. “Pretty Polly” är en av de mer välkända låtarna och handlar om en man som lurar med sig en ung kvinna “for some pleasure to see” och sedan mördar henne. “Oh Willie, oh Willie, I`m afraid of your ways”, klagar hon och frågar helt sonika om Willie har tänkt slå ihjäl henne. Willie replikerar: “Pretty Polly, Pretty Polly, your guess is about right. I dug on you grave the best part of last night.” Willie drar fram kniven, blodet sprutar och Polly begravs. Ofta slutar låten med att Willie hängs. Ibland ångrar han sig, ibland inte.

Så våldet finns där, djupt rotat i den amerikanska historien. Så gör även tron, främst på Gud och familjen. Sådana berättelser kan vara ännu mer skrämmande. Samtidigt förstår man och man lär sig vad den här musiken vill säga och vad som går att ta med sig från den och inte: håll er hemma, se till ert arbete, be en bön om att det kommer bättre tider, kom ihåg att livet är kort och att du lika gärna kan sluta ihjälknivad på ett berg. Ta hand om dem du behöver och dem som behöver dig och glöm aldrig bort din historia.

Det är vackra och grymma sanningar om hur det egentligen är, inte om hur vi önskar att det var. The Grand 95 kommer att fortsätta bryta i den här musiken för att göra något eget, något beständigt. Får se hur det går.

“Go tell that ballroom lady, all dressed in a wirly pride – that this black train is coming, prepare to take a ride”

Säg till när Slipknot levererar en sådan käftsmäll.

Vi har nu en fin presentationsbild för bandet!

Klicka för fullversion.

När Alan Jackson (osedvanligt bredhattad patriot från staterna, ansvarig för 9/11-hymnen “Where were you when the world stopped turning” och den faktiskt ganska coola “Chatahooche”) turnerade i Sverige förra året kommenterade en skarpsynt kritiker runt det faktum att det vilar något obehagligt över en viss del av den svenska country-publikens hjärtliga mottagande av höger-skalden. Något som smakar lite illa. Det är sant som recensenten skrev, att många entusiaster alltför snabbt inte bara köper hattarna, jeansen och skivorna, utan också de värderingar som ofta följer med den kommersiella countryn från Nashville.

Vi måste förstå att när Alan jackson, eller vem som helst av storsäljarna, kommer på besök tar de med sig sin kultur, en kultur som skiljer sig markant från vår. Ett republikanskt drömlandskap målas inte sällan upp i texterna, där mammas äppelpaj svalnar på fönsterbrädet medan far och son “plays catch” på bakgården till huset som farfar byggde med sina bara händer. Detta U.SA har aldrig riktigt funnits och kommer heller aldrig att riktigt finnas. Ändå slår det an en ton, inte bara hos den konservativa högern i staterna, utan också hos publiken på Furuviks Countryfestival, på Cruising-mässorna runt om i landet och på forum tillägnade amerikansk folkmusik och country.

Jag är den första att bekänna min passion för amerikansk kultur, uppfödd på den som jag är. En passion som i förlängningen har lett mig till att bli historielärare, till att lära mig att skriva egen musik och till ett band som heter The Grand 95. Men lika litet som jag känner igen mig i metal-kulturens machoideal, vars musik också har format mig, känner jag igen mig i flaggviftandet, de stereotypa könsrollerna och den (inter)nationella stoltheten.

The Grand 95 är ett svenskt band som spelar amerikansk musik, det är vi mycket medvetna om. Just därför är det viktigt, särskilt för mig textförfattare, att vi distanserar oss från en kultur som inte är vår samtidigt som vi fortsätter att vara medvetna om hur mycket den påverkar oss.

Man kan inte klä ut sig till country – då ser man förbannat löjlig ut.